I klosterträdgårdens svala skugga
bland fjärilar och vit syrén
gingo Julius och sina knogar gnugga,
bleka, berövade från solens sken.

En orörlig frid förutan like
vilade i hans gång.
I Herrens eget orkesterdike
sparvar bjöd ut sin simpla sång.

Det var tid att skörda
vad han under åren påtat ned,
rensat, vattnat, med börda
nu fällde han sin ved.

Nu skulle här besvaras
vad som döljdes i skaparens ord,
vad som sagts förvaras
ovan altarringens bord.

Gingo Julius mot förbättring
i kommande gestalt?
Förestod en förrättning
av vatten, bröd och palt?

Länge han varit trogen
till ordets heliga rum,
nu var tiden mogen,
han steg sakta, han gingo stum

bland violer i långa rader
så prydligt var jorden lagd
tillrätta utsprungo nya blader,
även skymmningen kom förutsagd.

Enkelt hade det förfarit
utan ofrånkomliga besvär
så tacksam hade Julius varit
för ting som hans själ beklär,

men nu stod han där likt naken
med sin kåpa rätt och slätt,
för första gången vaken
för vad som må va rätt.

Skulle julius bland himlakroppar
sväva mjuk och ren
likt doft från blomsterknoppar
bland fjärilar och vit syrén?

Som fnöske invid härden
kände han sig dock,
en löpeld från skog och gärden
brände kistans lock.

En orosvind med droppar
av ångest sakta föll
nu, alldeles nu hoppar
allt som innehöll

Julius besjungda trohet
hans eden svurna förlåtelse,
den evigt sanna vishet
denna saliga bebådelse

ut ur hans lärda sinne
likt en syrénkvist blommar ut,
bort med vind, ett minne
blott, nu var det slut.

En kåpa föll till marken
bland fjärilar och vit syrén.
Lämnade med tystnad arken
utan bestående men

bland fjärilar och vit syrén
på klostermuren växa
törnrosor likt blodröd ven
revo försakelsen en läxa

-------

I ekenlundens svala skugga
bland rådjur och förgätmigej
stod Julius och sina ögon gnugga;
det var verklighet, han drömde ej.