Tomheten ekar i Länsmans rum,
Uniformen dinglar på haken.
Klockan stannat stilla och stum,
inte ens katten är vaken

Om sanning ska fram;
där luktar unket.
Fönstret, redan samlat damm,
trots sorgeskynket.

Länsman, en fri man,
fri som en lärka.
Svävade lätt likt ingen ann'
Försvann utan att någon märka.

Han jagar ej längre förädare,
patrulerar ej längre i förgängelse.
Länsman är nu, likt sin företrädare,
stationerad i Evighetens fängelse.

Tomheten, tomheten, tomheten...
buketten står där så naken.
Katten slumrar helt omedveten.
Han inget vet, stackars kraken.