|
Se
som de vacklar
gamla slitna marathongubbar
och blir till hinder
för unga spenstiga tallar.
Sakta de förtvinar
likt skogens alla stubbar,
löper ej som förr
med ständigt resta ballar.
De kämpar och de frustar
men kommer knappt i mål,
de har för längesedan
förlorat ork och prakt.
Avundsjukt de sneglar
på grabbarna av stål
som ej har hunnit gripas
av ålderdomens makt.
Ett sista försök med hustrun
är deras enda tröst
men ack, det är för torrt
de vill ej riktigt glida.
Sjunker ihop som förlorare
på skrynkliga och slaka bröst,
det blir ej friktion
ty kärringarna är för vida.
|
